Babylonierna uppfann för 4000 år sedan den första kalendern som delade upp tiden efter hur planeterna rörde sig.  Det har tagit flera tusen år att få vår tidsindelning. Babylonierna, uppförde en kalender, som var indelad i år, månader och veckor. Utgångspunkten tog de i de stora himlakropparnas rörelser. Själva året var den tid som jorden behövde för ett varv runt solen. Månaden var den tid det tog för månen att fullborda sitt varv runt jorden.

Sjudagsväckan kommer från rymden

Babylonierna kände till totalt sju himlakroppar och dessa var solen, månen, Mars, Jupiter, Merkurius, Venus och Saturnus.  Vår uppdelning av veckan är troligen helt oberoende av astronomiska fenomen, men bakgrunden kan sannolikt ses från de sju kända himlakropparna.

Dagen är den tidrymd då solen befinner sig över horisonten. I Egypten under forntiden så delade man upp den ljusa delen av dygnet i timmar, och det gjorde man med ett solur. En tolftedel av dagen kallades så för ”hora”, som är timme. Numera kan den delen klaras av med klocka.

Månadernas namn kommer från romarna

Januari och februari tillfogades senare och är uppkallade efter guden Janus och reningsfesten februa.

Mars är uppkallad efter krigsguden Mars.

April är möjligen avlett av ordet “aperire”, “att öppna”.

Maj och juni har fått sina namn efter gudinnorna Maia och Juno.

Juli och augusti är uppkallade efter Julius Caesar och kejsare Augustus.

September, oktober, november och december betyder den sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden.